pedagogkerstin.blogg.se

Frågan om inkludering fullt ut var något som upprörde mig starkt för några år sedan. Plötsligt skulle alla barn inkluderas i den vanliga skolan. Det var det som gällde och så skulle det bli. Skolan hade fått kritik för att de för lättvindigt placerade barn i special/ särskolor så snipp, snapp skulle i stort sätt ingen gå där längre. Från en ytterlighet till en annan. Jag hade pratat med föräldrar vars barn hade fått nog av den vanliga skolan och vägrade att gå tillbaka dit. Ett annat barn utvecklades inte längre i sin vanliga skola där det inte ställdes krav på just den eleven, läraren såg bara ett handikapp inte potentialen och kvalitéerna hos det här barnet, ett barn som behövde mycket vila och inte ställde till så mycket stå hej. Kanske hade situationen sett annorlunda ut med ett utåtagerande barn. Jag bara funderar.....helt fördomsfullt ;). Däremot hade jag inte stött på det omvända, (barn som vill från särskola till den vanliga) och har fortfarande inte gjort det. Så det gör min blid lite skev eller i obalans.

Nilholm (2005) beskriver tre perspektiv på specialpedagogik. Det kompensatoriska, kritiska och dilemma perspektivet. Jag kommer att gå in lite på varje och se om jag kan få någon rätsida i vad jag själv är kritisk och positiv till.

Kompensatoriska perspektivet

Det här perspektivet är det traditionella, individualistiska med rötter i medicin och psykologi. Problemet placeras hos individen förklarar Nilholm (2005). 

När problemet finns hos barnet blir åtgärden segregerande. Jag har själv fått små doser av specialhjälp under min skolgång i kortare perioder. På lågstadiet vet jag att jag och ett barn till fick gå ifrån undervisningen för att lära oss lära och skriva. Här fick jag bland annat lära mig att läsa med boken uppochned.

På mellanstadiet vet jag hur rummet där man fick specialhjälp ser ut men är inte säker på om jag verkligen gick dit för specialhjälp.

På högstadiet blev jag iväg skickad från Svenskan där mitt problem låg i för låg läshastighet och stavning. Jag tyckte om att skriva men tappade sugen när mina berättelser kom tillbaka fullklottrade med röda märken och kommentaren att, den och den och dens berättelser är så tradiga och tråkiga att läsa, bara massa kärleksdravel. Det enda jag kommer ihåg att jag gjorde på dessa turer till specialtanten var att spela Fia med ett gäng andra elever. Jag kan idag se en vits med att spela spel för att lära sig olika saker men hur jag skulle bli bättre på svenska genom att missa lektionen för att spela Fia är en gåta för mig.

På gymnasiet fick vi en ny lärare i Svenska i tvåan. Han kallade in mig efter några lektioner och sa. "Nu ska vi lära dig att stava". Sedan tog han inte upp det igen. Jag sa inget heller. På komvux fick jag gå några gånger till en helt fantastisk kvinna som egentligen hade gått i pension men hade hoppat in ett extra år. Hon lärde mig om strategier, ordens uppbyggnad och att se mönster. Vilket jag kunde se. Jag hade inte dyslexi med andra ord förkunnade hon. Skönt att veta.

På komvux hade jag också andra fantastiska lärare i Svenska som förklarade att om du kan stava är inte hela världen, huvudsaken är att du kan skriva. Använd datorn. Det är värre att kunna stava men inte skriva. Då får man inte ur sig något ändå. Där blev det roligt att skriva. Genom att uppmana mig att skriva på en dator istället för på papper så tog de också bort stora delar av min problematik. Med andra ord. När lärare och miljön tar bort problemet från eleven/barnet (kritiska perspektivet) så kan det ibland bli nästan obefintligt. Så jag själv kanske är exemplet jag saknade, där inkludering med hjälpmedel och positiva lärare är lösningen. I alla fall för mig.

 

På en föreläsning i förra veckan med Assar Hörnell berättar han om hur de jobbade med scheman på förskolan på 70-talet. Om ett barn inte kunde klättra i ribbstol så kompenserade man "felet" genom att punktträna barnet i ribbstolsklättring tills barnet kunde och pedagogerna fick kryssade för i schemat att nu kan barnet klättra i ribbstol. Det här blir ett segregerande sätt att arbeta. Läraren plockar ut barnet för att intensivträna de två ihop. Avskilt från den övriga verksamheten. Han förklarar också att med det här perspektivet för ögonen så bidrar det till segregering. När problemet ligger hos barnet så faller det sig naturligt att dela in människor med samma problembild i grupper. Här är det alltså inte tal om att vi gillar olika eller att se det positiva i mångfald tänker jag. Här eftersträvar vi lika i segregerade världar. Hörnells föreläsning får mig att tänka på Glada Hudikteaterns film "Hur många lingon finns det i världen" där de i sin verksamhet tränar dag efter dag på att knyta skor. En av karaktärerna får nog och vill inte göra det här längre. Det är tråkigt och hon kan inte hur många gånger hon än försöker. En dag kommer en ny ledare till gruppen. Han tycker att kardborrband är en bra uppfinning och ser inte alls vikten av att kunna knyta ett par skor. Det finns andra sätt. Det här blir till stor glädje för tjejen som nu mer kan "knyta" sina skor. En lätt förändring av det som finns omkring samt en ledare som tar bort problemet från personen gör att hon får glädjen av att kunna, att klara av. Problemet blir här relativt obetydligt på samma sätt som med min stavning. Det här gör att vi hamnar i nästa perspektiv igen. Det som är kritiskt till det exkluderande traditionella.

Kritiska perspektivet

 

Det kritiska perspektivet har vuxit fram ut kritiken till det traditionella kompensatoriska perspektivet. Problemet ligger inte hos barnet utan det här sociala processer/ miljö som gör att barnet misslyckas. Man är kritisk till specialpedagogik, diagnoser och begrepp som normalitet och vill istället se en god lärmiljö som är anpassad till elevers mångfald. Alla ska vara inkluderade oavsett funktionsnedsättning förklarar Hörnell i sin föreläsning om specialpedagogik.

 

Det var just det här jag var så upprörd över. Visst jag tycker att tanken är god och vilar fint i läroplanens värdegrund (lpfö98) om medkänsla, solidaritet och allas lika värde. Här står också att "Verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan" (lpfö 98, sid.5) och givetvis är det så. I den bästa av världar så ser det ut så här. I arbetslag med positiva pedagoger med mycket kunskap och förmåga att skapa en miljö och ett sammanhang där alla kommer till sin rätt. Med en bild av det kompetenta barnet så fungerar det här hur bra som helst. Det går inte av sig själv, de jobbar, slår sina kloka huvuden ihop (kanske i väggen med någon gång) och hittar lösningar som i förlängningen leder till just det här som läroplanen säger. I andra arbetslag där pedagogerna mest ser problemen kan det vara ren kaos. Här frodas inte läroplanens värden trotts inkludering oavsett......Här frodas exkluderingen i inkluderingen vilket jag tror är mycket värre än det som det traditionella kompensatoriska perspektivet förespråkar. Och alla vill inte vara inkluderade. För vissa barn blir det inte bra att vara inkluderade i vanlig förskola och skola. Allt är inte svart eller vitt. Det här perspektivet är inte för alla barns bästa. Det är min bestämda uppfattning. Men för många fungerar det riktigt bra. Det behövs alltså ett till perspektiv.

 

Dilemma perspektivet

 

Dilemma perspektivet menar att det kritiska perspektivet är orealistiskt, det ger en idealbild av samhället men är också kritisk till det kompensatoriska perspektivet. Här framhålls att det modärna utbildningssystemet måste hantera dilemman och naturliga konflikter. Det går kanske inte att erbjuda samma utbildning till alla samtidigt som den ska anpassas för elevens mångfald. (Hörnell 2005).

 

Jag pratade med en vän häromdagen som arbetar som specialpedagog. Hennes arbetsroll ska i huvudsak vara handledning medan den i verkligheten är både handledning och hjälp åt enskilda elever. Hon pratade om stöd i klassen med hjälp av bilder och speciellt tydliga instruktioner för alla. För att sedan snabbt kolla av med det berörda barnet om uppgiften är begriplig, att det är ok. Hon pratade också om att det många gånger inte räcker med det här. Ska man t.ex. träna läshastighet så blir det mer exkluderat av att göra det i klassrummet. Då är det bättre i enskildhet om eleven tycker att det är ok. Vid särskilda undervisnings material pratar hon också om att kommunicera med eleven. Att sitta med samma underlag som de övriga och inte förstå vägs upp av att känna att "jag är inte dum i huvudet" när man får ett material som gör det mer begripligt för just denna elev. T.ex. i form av en lärplatta där men kan prova om och om igen och få uppgiften uppläst för sig. Jag tänker på hennes tjänst. Att den är satt för att handleda lärare men i slutänden blir till både det och att agera med enskilda barn. Här går mina tankar till att tjänsten är satt efter det kritiska perspektivet. Det är så det ska se ut men så kommer dilemmat in. Det är inte så här det fungerar och då blir det en mix av både exkludering och inkludering med ett mer positivt synsätt än vad det traditionella kompensatoriska synsättet innebar.

 

Jag tror att det här är den enda vägen vi kan gå. Men med en ordentlig titt på det kritiska perspektivet som jag mer vill se som en vision. Jag tror på flexibilitet. Att vara för inramad hur goda intensionerna än är blir hämmande. Men vi kan nå långt med en positiv syn på barns förmåga och respekt för alla. En skopa solidaritet är heller aldrig fel.

 

Jag avslutar med en tanke som jag fick på en föreläsning om konflikthantering med Anders Lindqvist förra veckan. Han berättade om att det finns forskning på att pojkars problematik ofta dyker upp i ganska tidig ålder medan flickors problematik kommer i senare ålder. Han berättade också att man kan också generalisera med ett normalsnitt på att pojkar i problem är mer utåtagerande medan flickor i samma situation upplevs som mer introverta. Kan det vara så vansinnigt snett att vi inte ser flickornas problematik förrän det har gått så långt som till högstadiet och i värsta fall kommer fram i form av självskadebeteenden? Medan pojkars utåtagerande kräver omedelbar uppmärksamhet vilket förhoppningsvis resulterar i snabbare hjälp. Det här knyter an lite till barnet jag inledningsvis berättade om som inte utvecklades längre i skolan. Hon fick mycket tid till att vila, vilket hon kanske också behövde men om hennes trötthet visat sig i form att uttåtagerande vrede och frustration. Hade läraren då tvingats att utmana henne mer? Jag bara undrar.....För henne blev särskolan en ny värld av krav från lärare som förväntade sig att hon skulle klara av olika uppgifter. Ett brutalt uppvaknade men säkert ett steg till bättre självkänsla. För henne var särskolan en vinst men för andra inte. Men summan av kardemumman måste ändå vara att alla barn behöver lärare och pedagoger som ser dem och tror på deras potensial.

Bilden visar en cirkel av skor som två kreativa treåringar gjorde med hjälp av alla skor och stövlar de hittade på sin avdelning på förskolan.