Pedagogisk dokumentation
Vad ska vi dokumentera?
Hur ska vi dokumentera?
När ska vi dokumentera?
Dokumenterar vi allt hej vilt blir det ohållbart att greppa. Både tidsmässingt och informationsmässigt.
Under en föreläsning med Christina Widmark-Saari tog hon upp tanken om vad som händer med barn som hela tiden blir dokumenterade. Hon fick oss också att fundera kring för, och nackdelar med dokumentation. Under min första VFU gjorde jag en observation med tre barn som lekte i ett rum. Barnen ville inte riktigt ha mig i närheten men jag gjorde mig så osynlig som möjligt, antecknade det barnen sa som var relevant för min observation. Plötsligt blir två av barnen alldeles upprörde och undrar om jag skrev ned just den kommentaren, och förklarade att det vare otroligt pinsamt om jag la ut den på facebook. Jag tror att många barn i dag är så vana att de fotas och exponeras att de knappt reflekterar över det medan andra barn aktivt tar avstånd ifrån det. Här nedan går jag igenom mina tankar kring olika sätt att dokumentera. Här menar jag hur vi fångar in vad som händer.
Film
Jag tror vi ska tänka oss för noga ifall vi filmar barn i lek eller annan aktivitet på förskolan. Jag själv skulle inte vilja bli filmad alls och är det i leken så upplever jag det oetiskt att filma utan barnens vetskap. Allt barn leker kanske inte lämpar sig för film. Framförallt så ser leken förmodligen inte heller likadan ut på en film som den gjorde i barnens inre fantasi. Ska man filma någon bör man ha personens/ personernas godkännande. Det är inte föräldrarna som blir filmade så om det tycker att det är ok så är det inte samma sak som att barnen tycker att det är ok. Filmas det för att sedan visas upp för barngruppen kanske inte barnen på filmen längre tycker det är ok att alla får ta del av det de säger om och om igen.
Foto
Med foto tänker jag lite annat. För det första så fotar vi processen i det baren gör inte barnen i sig. Det här gör att barnen i stort oftast inte är med på bilden. Är så fallet tycker jag att man även här frågar barnen om lov för att använda bilden. Men här tycker jag inte man behöver be om lov innan man fotar. De sägs att en blid säger mer än 1000 ord men den upprepar inte det någon sagt och sedan kanske inte vill stå för. Vi får givetvis också välja bilder med omsorg. Är det barnen själva som dokumenterar med foto så kanske barnen kommer med på blid. Då gäller samma sak. Att lära sig att fråga om det är ok att använda bilden. Jag tror att det är jätteviktigt när man växer upp i värld full av sociala medier.
Papper och penna
Papper och penna är inte heller att förakta. Där kan vi snabbt fånga upp det barnen säger, som för dokumentationen är relevant utan att sedan behöva röja vem som sa vad. Ofta säger barnen om det är deras kommentarer. Men de spelar ingen roll vem som sagt vad. Det intressanta är att det leder till utveckling i projektet/ problemet vi vill komma framåt i.
Lärplatta
Lärplattan/Ipad är ett bra verktyg när barnen själva vill dokumentera. Det går lätt att fota och sedan använda lämplig app för att hantera bilden, tillsätta text, ljud eller annat och sedan diskutera innehållet i liten grupp.
Förra hösten var jag på en föreläsning om att arbeta i Project och att använda pedagogisk dokumentation med Ann Åberg. Superbra föreläsning som alla förskollärarelever skulle ha stor behållning av att få ta del av. Några saker jag tar med mig därifrån är.
Kalla barnen till lillmöten i mindre grupper, ta ned dokumentationen på projektet som vi för tillfället arbetar med och lägg det på golvet för diskussion, inspiration och idébank till lillmötets barn. Förnya.
Dokumentera kring projektet, inte i allt barnen gör.
Ta med dokumentationen till planeringen och diskutera vad som behöver ändras, tillföras utifrån vad barnen intresserar sig för inom projektet. Det kan ta många vägar. Ann berättade om ett teknikprojekt med kulbanor som tog sig uttryck i ritningar, pärlplattebyggen, konstruktion och drama. Med hjälp av en dokumentation som hela tiden lever blir det lättare att se barnens intressen och fokus med projektet.
Under min VFU försökte jag att arbeta lite med pedagogisk dokumentation. Vi jobbade med robotar i lera. Det intressanta var att i arbetet med robotarna så kom mycket om den mänskliga kroppen fram. Vi provade då på att arbeta med kroppen istället och gjorde människor i lera. Men då blev det bara prat om yta. Hur den såg ut, vilka kläder o.s.v. Allt prat om blod, hjärta och vad man kissar och bajsar med försvann med robotarna. Det blev så tydligt allt eftersom dokumentationen växte fram. Jag vet inte om vi sett det utan den. Jag hoppas få lära mig mer om detta under nästa VFU
Kerstin
