pedagogkerstin.blogg.se

 

Sociala relationer är något jag upplever som det viktigaste i livet. Eller jag tänker här på social kompetens, men det leder till sociala relationer. Barn och vuxna som har svårt med sociala relationer hamnar ofta utanför. Kinge (Sandberg 2009)diskuterar bokstavsbarnens dilemma att många gånger bli uteslutna ur lek. De andra barnen orkar inte bjuda in gång på gång för att sedan få sin lek avbruten av raseriutbrott, oflexibilitet eller våld.Det här är ett vanligt återkommande problem som kan dyka upp på jobbet lite här och där och titt som tätt. Det kan vara ett barn som hela tiden vill vara med ett och samma barn. Det barnet med högst rang, status på avdelningen. Det här barnet tar emot och tar med i leken men orkar inte göra det hela tiden varpå uteslutning sker. Barnet som vill vara med vill ha saker på sitt sätt, biter eller slår om det blir för rörigt runtomkring. Är inte motoriken fullt utvecklad kan det leda till ofrivilliga rivningar i leken och annat som de andra barnen upplever som våld och förstörelse. Efter ett tag får barnet höra. "Vi vill leka själva nu, utan Kim". "Kim puttade mig" "Du får inte vara med","Kim är dum hen bet mig", "Du får inte vara med, du lyssnar inte" "Kim slog mig" "Vet ni vad Kim har gjort?"......... Vad händer här täker jag. De andra barnen behöver också få leka ostört. Framför allt barnet som alltid har det här barnet i hälarna. Det kan dessutom många gånger finnas andra kompisar som gärna leker med det här barnet men kanske inte har lika hög status eller är yngre. Det måste vara ok att säga ifrån. Men vad händer med Kims självbild när hen får vara med ett tag men sedan hela tiden utesluts. Juul (2003) beskriver självkänsla som (vem jag är) och självförtroende som (vad jag kan). Får Kim hela tiden höra hur dum hen är och veta att hen inte får vara med, biter, slår eller förstör är risken stor att Kim tillslut bara ser det och då är det den jag är. Någon som gör illa och förstör. Självförtroendet kan vara okej trotts allt detta, det är lättare att vara förtrogen med vad man kan. Både posetivt och negativt. 

 

Här kommer ledarskapet in. Vi måste finnas på plats, om möjligt avstyra en situation innan den uppstått. Hjälpa till med att lära hur leken fungerar, dess oskrivna lagar om vem som bestämmer och styr leken. Det går inte att bara gå in och tro att man ska kunna kontrolera leken efter eget behog och behag, det leder ofta till uteslutning eller att leken tar slut för alla. Kanske för att flyttas en bit bort där just en viss kompis inte längre är närvarande eller välkommen. Kan vi undvika dessa insidenter åt båda håll så blir barnet ganska neutralt igen. Då är det inte ständigt kopplat till negativitet utan barnen kan istället upptäcka barnets positiva sidor. Kinge (Sandberg 2009) framhäver bokstavsbarnens kreativa förmåga. Får den positivt utlopp är dessa barn en stor tillgång i lekens värld. 

 

Jag skrev lite om ansvarskultur kontra lydnadskultur i inlägget innan. Här tänker jag också att det är viktigt att arbeta i en ansvarskultur. Här kan barnen lära sig ansvaret för att andra också vill vara med. Man får också ansvara för att leken fungerar och hur man agerar mot sina vänner. Ta ansvar för vad man säger till varandra och vad ens kropp gör. Som pedagoger får vi ansvara för att leken fungerar samt ibland skydda barns lek och själva styra vidare vissa barn istället för att de ska få ett nej från kompisar. I en lydnads kultur kan vi bara säga att nu ska Kim också vara med. Skicka in Kim i leken och sedan gå därifrån med hänvisning till regeln "På förskolan får alla vara med". Bom krash. efter 5 minuter har leken upplösts, en har ett bitmärke, en annan ett nyp någonstans och ett barn har fått höra att hen inte får vara med, inte lyssnar och är en sånn som är dum, förstör och gör illa. Här äger barnet problemet och vi går ganska fria. Det blir lättare för oss pedagoger men det funkar inte så bra och vi lär inte barnen att tänka och reflektera.

 

Mina tankar om konflikthantering går mycket ut på att stämma i bäcken. Ju positivare självbild vi kan erbjuda desto större vinst för alla. Det är ok att misslyckas, det är bra att vara olika. Lär vi barn som behöver hur man agerar i en social samvaro, hur man leker och erbjuder miljöer med så bra förutsättningar vi kan uppbringa samt har härvarnade pedagoger så är min förhoppning att många negativa konflikter alldrig ens behöver uppkomma.

Kerstin